Att rida ut stormen

Hej allihop! Hoppas helger och mellandagar har behandlat er väl.

Det har varit lite tyst här ett tag. De senaste veckorna har jag mått väldigt dåligt. Större delen av livet har jag kämpat med psykisk ohälsa i olika former. Nu för tiden går det oftast bra, men det finns stunder då allt brister, då allt jag byggt upp rasar i ett moln av dån och damm. Så är det nu. Det ligger ett städ över bröstet, och jag går sönder med varje försök att göra något dugligt.

Jag har varit med om det tillräckligt många gånger för att veta att det blir bättre. Att det enda att göra är att rida ut stormen, att hålla någon av alla utsträckta händer och inte släppa. Men kanske framför allt vara så snäll mot sig själv det bara går.

Om det var något jag lärde mig 2018, så var det att sluta tvinga mig själv att göra sånt jag inte vill. Inte bita ihop, vägra att uthärda. Eftersom jag haft svårt för så mycket har jag alltid trott att man inte får säga ifrån när man är rädd eller har ångest, för alla andra verkar ju klara allt. Att det inte finns några giltiga skäl att backa, fastän varje nerv i kroppen skriker. Under förra året insåg jag, att jag behöver ju inte. Ingen mår bättre av att jag trasar sönder mig själv. Även om det är tråkigt för kompisar när jag ställer in, när inte kan hjälpa till, att det är synd när jag inte kan leverera till 100% på jobbet eller kanske måste ställa in ett gig, så är det ändå aldrig för dem så outhärdligt som för mig när jag tvingar mig igenom det.

Så nu ligger jag här och lever, tar mig igenom en evighetslång minut i taget. Snart har de tickat klart så jag kan andas igen. I vår ska det lagas ugnar, jackor, cykelkedjor, termosar och spruckna mobilskärmar. Fast först ska jag laga mig själv en stund. Resten är världsliga saker.

Vad var det viktigaste du tog med dig från 2018?

Gott nytt år ★ Ta hand om varandra och er själva!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *