Vi måste tala om giftfritt

Det här inlägget har jag funderat på många månar. Detta är något som sakta grävt fram en bekymmersrynka mellan ögonbrynen, men det var först när jag började peka ut uppenbara faktafel och blev kallad gnällspik, självutnämnd expert och hater som proppen gick. Så här kommer det.

En av de stora trenderna på senare år har varit den om giftfri mat, giftfria kläder och kosmetika. Badrumsskåp och skafferier har gått genom skärselden för att komma ut, rena, jungfruliga, “kemikaliefria” på andra sidan. Städprodukter och teflonpannor i drivor har slängts.

Detta är något jag också höll på med för många år sen, så jag förstår verkligen känslan av skräck när något man trodde var säkert plötsligt ter sig livsfarligt. Jag läste böcker, ekobloggar och slängde utan nåd allt jag trodde skulle skada mig eller miljön. Tills jag blev kemist. Tills jag läste på ordentligt och satte mig in i ämnet. Insåg hur skev bild man som lekman får och hur mycket ens intuition och rädslor bedrar en.

Det är inte ens eget fel, men man måste vara uppmärksam på vilken sort information man tar till sig och vem som är avsändaren. Är det en annan amatör, eller faktiskt en expert som har förståelse för samband som inte är uppenbara? Det kan kännas tryggare, skönare att lyssna på någon som är som en själv – en vanlig person. Men man måste inse att det olyckligvis blir lite av en blind som leder en lam.

Gift – definitionen

Så vad betyder giftfritt egentligen? Vilka substanser är okej, och varför? Och vilken kompetens har de som hävdar att något är giftigt respektive ofarligt?

“Gift” betyder att något “i låg koncentration påverkar en organism på ett potentiellt skadligt sätt” enligt Wikipedia. Detta är den gängse definitionen. Aktut toxicitet mäts genom LD50-doser, alltså den dos av ett ämne som krävs för att 50% av försöksdjuren man testar det på ska dö (“lethal dose 50”). Man använder det eftersom det gör olika substanser direkt jämförbara på ett kvantitativt sätt.

Det man sedan kan prata om är ökad risk för sjukdomar till följd av exponering eller intag av ett visst ämne. Här tycker jag att många som uttalar sig om gift/giftfritt inte har förstått hur riskbedömning går till.

Som kemist måste du göra en enskild säkerhetsbedömning inför varje experiment du sätter upp. När man gjort ett antal förstår man att proportioner är viktiga. Det måste skrivas att något har vissa bieffekter, vare sig i låg dos eller hög. Det betyder inte att du kommer drabbas av dem så fort du kommer i kontakt med substansen, utan handlar om mängd och exponeringens tidsrymd. Magkänsla för vad som är “mycket” eller “lång tid” funkar tyvärr inte att gå på. “Det känns inte bra” räcker inte som evidens.

Man drar en skarp gräns mellan det som är “säkert”, “naturligt” och det som är “giftigt”, ofta benämnt “kemikalier”. Varför är t ex ett grundämne, som man inte specifierar någon förening för (t ex “aluminium”) otänkbart att använda i en produkt (deo) men helt okej i en annan (smink)? Jag misstänker att det är för att det då heter “mica” och helt enkelt inte har aluminium i namnet.

Är gift det som är skadligt för mig eller också för miljön?

I sammanhanget måste vi också skilja på vad som är giftigt för människor och andra organismer, eftersom detta ofta blandas hej vilt. Jag läste ett inlägg senast i förra veckan där någon hävdade att zinkpasta var giftfritt. Samma person hade bara några dagar tidigare pratat om hur farligt silverföreningar är att släppa ut i miljön. Zinkoxid, som zinkpasta innehåller, är ofarligt för människor (förutom zink i hög dos, då det orsakar kopparbrist. Återigen – mängd är avgörande) men är betydligt mer giftigt för vattenlevande organismer, precis som silver (om än inte alls lika giftigt). Att peka ut det ena som fullständigt livsfarligt och det andra som “giftfritt” blir ganska märkligt. Detta är för övrigt ett stort problem eftersom både zinkoxid och titanoxid används i “ekologisk” solkräm, som hamnar i hav och sjöar när man badar. Inte akut giftigt i små mängder, men skriv i alla fall att det inte är problemfritt.

Om förtroende, ansvar och rädsla

Det har pratats en del om ansvar på sociala medier på senaste tiden. Maria Soxbo och Johanna Nilsson har pratat om det ansvar man har som influencer med många följare och högt förtroendekapital att inte bidra till att sabba klimatet. Jag är helt enig med dem. Här till vad som stör mig: människor som har otroligt många följare och stort företroendekapital, men utan någon djupare kunskap, som varken är toxikologer, läkare eller miljövetare, och som uppenbarligen inte gjort sin research säger till andra vad som är och inte är giftigt. Vad krävs för underlag för att säga det till tusentals människor? Vad hänvisar man till? Och om man gör det i egenskap av lekman – varför hävda något sådant alls? Det är som vaccinmotståndare som säger “jag är ju inte läkare men vaccin ÄR skadligt och jag tycker verkligen ni ska ta det till er”.

Detta gör mig helt ärligt helt tokig. Om folk visste hur mycket gift de satte i sig bara genom att leva.  Gillar man verkligen inte gift borde man flytta ut på landet bums. Att bo i stan är mycket värre för ens hälsa statistiskt sett än att använda “kemikalier”. Man bör också sluta steka sin mat och äta chips pga all akrylamid, som man skulle sky som pesten om fanns i en hudprodukt. Om man dricker alkohol kan man lika gärna lägga ner. Det om något orsakar skada.

Vad värre är, är att hävda att något inte är gift när det faktiskt är det. Detta är fallet t ex med zinkpasta, men också med mycket annat.

Att prata om gift är att leka med människors rädsla, för deras egen och för deras barns hälsa. Det finns enorm psykologisk kraft i det. Man får jättegärna ha som hobby att göra egna hudvårds- och städprodukter. Men snälla kolla upp noga om det ens är bättre. Fråga en expert. Hittar du inga belägg för att så skulle vara fallet – uppmuntra ingen annan att göra det.

Checklista för informationsspridning

Här kommer en checklista innan du postar något om gift, eller hävdar något över huvud taget:

– Vad har du för källa? Kan du bekräfta påståendet genom flera?

– Googla det motsatta påståendet noga. Googla flera fraser där du kan hitta mer info för om det finns motstridande argument. Varför finns detta? Vilka väljer du att lita på och varför? Är ditt ursprungliga meddelande fortfarande rimligt efter detta? Om du fortfarande tycker det verkar rimligt men inte vet säkert – säg det. Låt inte tvärsäker om du inte är det.

– Förstå din makt. Inse att folk lyssnar på det du säger och kommer agera efter det och sprida informationen. Har du stort förtroendekapital? Många följare? Kan du stå för det du säger? Är du så säker på det att du kan garantera att andra inte agerar i ovisshet eller på fel information, att de inte skadar sig själva, andra eller miljön pga det du säger? Du har ett stort ansvar i detta. 

– Framgår din kompetens i ämnet? Har du klargjort för folk vad du har för utbildning, varför de bör eller inte bör lyssna på dig? Är du amatör? Säg det. Förklara hur du tillskansat dig din kunskapen och hur ingående förståelse du har.

– Rätta dig själv om du har fel. Ändra inte bara originalinlägget utan lägg ut ett nytt om att informationen var fel. Detta kräver ett stort mått av ödmjukhet, men är så fruktansvärt viktigt. Transparens är allt. Vi behöver mindre felaktig fakta, inte mer.

– Hänvisa till dina källor. Om inte – spara dem i alla fall så att du kan presentera dem om någon ber om dem.

4 svar på ”Vi måste tala om giftfritt”

  1. Mycket viktigt! Bra med konkreta tips på hur man undviker att sprida felaktig – eller varför inte kalla den giftig – information.

    Dosen är viktig. Likaså att se olika “gifter” i proportion till varandra.

    “Om man dricker alkohol kan man lika gärna lägga ner. Det om något orsakar skada.”

    Tydligare än så blir det inte. Svårt att bli giftfri med t.ex. smink om man ändå frivilligt belastar kroppen med alkohol.

    1. Tack – jättekul att du uppskattar det! ^_^ Håller helt med – men om jag tänker på hur jag själv var förstår jag är det svårt att se proportionerna eftersom det skapar dissonans. Man har “bestämt sig” för hur det ligger till, vilken typ av saker som är “giftiga”, och då blir det väldigt svårt att acceptera att man har fel eller att det finns viktiga nyanser man missat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *