Skaffa bättre lagningssjälvförtroende – så gör du

Varför vågar man inte laga?

För ett tag sen frågade jag er på Instagram vad det är som tar emot med att laga, vad som gör att man faktiskt inte tar sig för det. 

Det främsta orsakerna var att man var rädd för att ta sönder sin pryl ännu mer, att lagningarna verkar svåra och krångliga och tidsbrist, eller osäkerhet runt hur lång tid det tar.

Jag tror detta handlar mycket om självförtroende. Man tror att man inte kan, man är rädd att misslyckas, att det ska ta massvis med tid för att man är oerfaren – och därför testar man inte ens. Därför kommer här mina fyra bästa tips som har hjälpt mig skaffa lagningssjälvförtroende!

Bättre lagningssjälvförtroende – så gör du

Gå in med inställningen att du bara ska förstå vad som är fel. Inte laga, och absolut inte laga perfekt. Bara skruva isär och se hur saken funkar. Ofta när jag ska laga något trasigt har jag ingen aning om vad jag ska göra, men att skruva loss två skruvar och lyfta på ett lock är ju inte så svårt. Det kan jag i alla fall. Öppna och kolla runt lite, även om jag inte tänker peta på nåt. Skruva isär brödrosten, cykellyset, pallen. Titta på revan i favvoplagget för att se om du förstår vad som hänt och om du kanske kan komma på en lösning. Detta har i 100% av fallen lett till att jag har kunnat laga aktuell sak – men det har jag aldrig trott på förhand! Jag tror faktiskt detta har gett mig bättre självförtroende och tro på min egen förmåga över lag.

“Only rocket science is actually rocket science.” Detta har blivit lite av mitt nya mantra. Människor som inte är så mycket smartare än du och jag har desginat och satt ihop den här prylen. Saker är oftast inte så svåra och komplicerade som man tror. Detta upptäckte jag inte minst när jag öppnade min mobil. Jag trodde att den skulle vara full av kretskort och sladdar och fan och hans moster, men man såg knappt någon av elektroniken ens? Det fanns ett fåtal kontakter man kunde lossa och trycka tillbaka. That’s it typ. Saker är mindre komplicerade än vi tror och vi är mycket smartare och bättre på att lösa problem än vi vet. Tror benhårt på detta.

Öva upp din kreativitet på andra områden. När jag var med i hållbarhetspodden Steg för steg-podcast pratade jag och Tess en hel del om att använda sin egen hjärna och de saker man redan har för att lösa problem, istället för att ens första tanke är att man ska gå och köpa nytt, eller en färdig lösning för situationen. Inte helt otippat är detta ett förhållningssätt jag idag tycker är lite… tråkigt. Hehe. Jag vill ju fixa själv! Med det sagt var jag exakt så fram till 20-årsåldern, då jag började umgås med folk som hellre använde sina egna två händer och sina små grå än cash till att lösa problem, och förstod att – om de kan, då kan nog jag med (se punkt 2). Ju mer du försöker lösa problem när de uppstår med de medel som står till buds, desto lättare och roligare kommer det bli att laga. Det behöver inte finnas rätt eller fel – bara du löser problemet. Genom att göra detta kommer du få mycket lättare att lita på din förmåga och intuition.

Beröm dig själv och var stolt över dina framgångar. Nu när jag tar upp detta – förlåt alla vars trumhinnor jag sprängde med min insta-video på när jag testade brödrosten och insåg att jag faktiskt lagat den och skrek rakt ut. Jag blir så stolt när jag lyckas laga något jag aldrig trodde jag skulle kunna. Vad man än gör som ligger utanför ens komfortzon tycker jag att man kan unna sig att dunka sig i ryggen för. Skryt för alla! Det gör jag! På ett charmigt sätt. (Min bästa egenskap är att jag är så ödmjuk)

Men det viktigaste tror jag är att bara prova. Om det känns som det kommer bli ett stort projekt, vilket gör att det känns omotiverande och oöverstigligt, bestäm på förhand att du bara ska lägga 10-15 minuter på det. Men börja, trots allt. Det är verkligen mödan värd.

Tack för att ni läste! Puss puss.

Att rida ut stormen

Hej allihop! Hoppas helger och mellandagar har behandlat er väl.

Det har varit lite tyst här ett tag. De senaste veckorna har jag mått väldigt dåligt. Större delen av livet har jag kämpat med psykisk ohälsa i olika former. Nu för tiden går det oftast bra, men det finns stunder då allt brister, då allt jag byggt upp rasar i ett moln av dån och damm. Så är det nu. Det ligger ett städ över bröstet, och jag går sönder med varje försök att göra något dugligt.

Jag har varit med om det tillräckligt många gånger för att veta att det blir bättre. Att det enda att göra är att rida ut stormen, att hålla någon av alla utsträckta händer och inte släppa. Men kanske framför allt vara så snäll mot sig själv det bara går.

Om det var något jag lärde mig 2018, så var det att sluta tvinga mig själv att göra sånt jag inte vill. Inte bita ihop, vägra att uthärda. Eftersom jag haft svårt för så mycket har jag alltid trott att man inte får säga ifrån när man är rädd eller har ångest, för alla andra verkar ju klara allt. Att det inte finns några giltiga skäl att backa, fastän varje nerv i kroppen skriker. Under förra året insåg jag, att jag behöver ju inte. Ingen mår bättre av att jag trasar sönder mig själv. Även om det är tråkigt för kompisar när jag ställer in, när inte kan hjälpa till, att det är synd när jag inte kan leverera till 100% på jobbet eller kanske måste ställa in ett gig, så är det ändå aldrig för dem så outhärdligt som för mig när jag tvingar mig igenom det.

Så nu ligger jag här och lever, tar mig igenom en evighetslång minut i taget. Snart har de tickat klart så jag kan andas igen. I vår ska det lagas ugnar, jackor, cykelkedjor, termosar och spruckna mobilskärmar. Fast först ska jag laga mig själv en stund. Resten är världsliga saker.

Vad var det viktigaste du tog med dig från 2018?

Gott nytt år ★ Ta hand om varandra och er själva!

Vad gör jag när jag inte lagar?

Hej allihop! Hur mår ni? 

För mig är det bråda dagar nu för tiden. Dessutom har min mobil totalhavererat (börjar tro att den är bortom lagning…), vilket inte direkt hjälper. Det är mycket som händer i livet – men vad? Jag tänkte skriva lite om vad jag gör när jag inte lagar saker!

Foto: Olof Åström

I grunden är jag ju kemist, men eftersom jag utbildade mig utomlands (St Andrews, Skottland) var det svårt för mig att få jobb när jag kom hem till Sverige. Till sist har jag landat som kommunikatör för en klimatkalkylator som heter Svalna, som räknar ut ens klimatpåverkan baserat på vad man köper. Det är superroligt – jag får intervjua intressanta och inspirerande personer, har världens bästa kollegor och jag jobbar ungefär en dag i veckan, vilket är perfekt för mig. Jag föreläser även för om klimat och konsumtion, och påverkansarbete. Typ så! Världens bästa jobb tycker jag!

När jag inte jobbar engagerar jag mig ideellt i miljöfrågor. Jag är moderator i Klimatklubben på Facebook, är lite involverad i Biologiska mångfaldens dag 22 maj (men mer ska det bli), och är aktiv i gruppen Vi håller oss på jorden. Allt detta är det jag lägger större delen av min tid på.

Kort sagt – det mesta jag gör handlar om att försöka ta hand om jorden och allt som lever i den. Jag lever enligt devisen “mer fest än protest”. Jag tror vi måste visa vad vi vill ha och sträva mot det, hellre än att motsätta oss och klaga på det vi vill bort ifrån. Att själva skapa den värld vi vill se. Det är vad jag knåpar med nu under min stund på jorden.

Så vilka är ni?! Jag är så nyfiken på er som läser! Vad heter ni, var bort ni, och vad är viktigt för er? Skriv gärna i kommentarerna!

Tack för att ni läste! ♥

Lögardag och lagardag

I Lund lägger vi inte två strån i kors just nu. Den här helgen har min kraft räckt åt att bada badkar (ja ni hör ju) och att slölaga pappas fjällrävenjacka, vilken varit trasig sen jag övertog den.

Fickan har lossnat. Lätt lagat med gammal hederlig nål och tråd.

Använde blå tråd pga had no fucks to give. Ärligt talat är det sällan jag bryr mig om hur mina kläder ser ut. Det jag har på mig på bilden är en jeansskjorta från en kompis freeshop (som jag dock älskar), tishan hittad i en soppåse för ett par dagar sen.

Att laga ger sån ro. Om man är en skärmknarkare som jag – som jobbar med sociala medier och modererar facebookgrupper – är makligt, monotont handarbete en lisa. Blicken fastnålad på ett och samma, sakta andetag i stadig rytm.

Det står i bjärt kontrast till hur jag brukar fladdra runt. Att en stund få släppa taget om de tusen tankar som susar i huvudet, all kontroll jag känner att jag måste ha, och bara göra en sak. Det är jag otroligt dålig på. Att slippa producera och prestera och presentera. Bara göra litet pyssel för mig själv, min egen skull.

Varför gör man inte detta oftare? Läker sig själv samtidigt som man lagar annat. Man borde kanske starta en syjunta? Har ni något liknande?

Hoppas ni har haft en vilsam, härlig helg och är laddade inför veckan. Tack för att ni läste! ♥

Jag älskar att vara beroende

Jag äger ganska få saker. Gillar inte att hamstra, rensar ut sånt jag inte behöver regelbundet. Att inte äga mycket gör människor i min omgivning oumbärliga för mig.

Behöver jag nåt får jag låna. Och kollektivt har vi så mycket – gonna go out on a limb och säga “allt.” Testa att göra en efterlysning hos dina Facebookvänner av nån obskyr pryl och se vad som kommer upp – det är inte klokt vad folk sitter och trycker på. Varför ska vi alla ha samma saker som vi utslaget på ett år kanske använder det en kvart, eller till och med tre dagar? Om vi köper något och använder sagda sak nån gång om året, hur mycket betalar vi egentligen per gång vi använder den? Mitt sämsta köp någonsin var en chokladfontän jag köpte för 500 kr, för några år sen när jag inte alls tänkte som nu. Har använt den två gånger, vilket innebär att jag betalade 250 kr per gång. Sjukt ovärt.

Behövde lödkolv och efterlyste på facebook – visade sig att typ ALLA har en?! What? Min vän Claes som är till höger på bilden nedan hade två så jag fick en! <3

Det bästa med att inte ha själv

Att kunna köpa sig till tjänster och saker och sällan behöva någon annan gör en mer isolerad, tror jag. Jag tror att vi mår bra av att vara beroende av varandras försorg. Vara tvugna att dela med oss och ta emot av tid, hjälp, prylar. Vi är flockdjur, gjorda för att leva tillsammans och ta hand om varann. Och jag lovar, folk blir glada av att låna ut, när de får göra en glad och bli översköljda med tacksamhet (för tacksam blir man!). Många tycker det känns roligt att deras grunkor som annars bara ligger kommer till användning.

Här går vi och bär på en humlestång vi skulle hjälpa en kompis att resa. Ser glad ut för jag ännu inte insett hur svårt det kommer bli att få upp den

För mig finns ett sista skäl till att jag inte vill ha saker med väldigt specifika syften. Färdiga lösningar och tjänster får min kreativitet att praktiskt taget dö, för jag slipper tänka. Men jag vill ju tvärt om öva på att lösa problem själv! Med små medel och mycket fantasi – och det gör man bra när man lider brist. Nöden är uppfinningarnas moder osv. De gånger jag inte kan själv vill jag få hjälp. Istället för att sticka och köpa prylar och specifika verktyg som behövs i stunden ringer jag en vän. Min bästa livlina.

Vi måste tala om giftfritt

Det här inlägget har jag funderat på många månar. Detta är något som sakta grävt fram en bekymmersrynka mellan ögonbrynen, men det var först när jag började peka ut uppenbara faktafel och blev kallad gnällspik, självutnämnd expert och hater som proppen gick. Så här kommer det.

En av de stora trenderna på senare år har varit den om giftfri mat, giftfria kläder och kosmetika. Badrumsskåp och skafferier har gått genom skärselden för att komma ut, rena, jungfruliga, “kemikaliefria” på andra sidan. Städprodukter och teflonpannor i drivor har slängts.

Detta är något jag också höll på med för många år sen, så jag förstår verkligen känslan av skräck när något man trodde var säkert plötsligt ter sig livsfarligt. Jag läste böcker, ekobloggar och slängde utan nåd allt jag trodde skulle skada mig eller miljön. Tills jag blev kemist. Tills jag läste på ordentligt och satte mig in i ämnet. Insåg hur skev bild man som lekman får och hur mycket ens intuition och rädslor bedrar en.

Det är inte ens eget fel, men man måste vara uppmärksam på vilken sort information man tar till sig och vem som är avsändaren. Är det en annan amatör, eller faktiskt en expert som har förståelse för samband som inte är uppenbara? Det kan kännas tryggare, skönare att lyssna på någon som är som en själv – en vanlig person. Men man måste inse att det olyckligvis blir lite av en blind som leder en lam.

Gift – definitionen

Så vad betyder giftfritt egentligen? Vilka substanser är okej, och varför? Och vilken kompetens har de som hävdar att något är giftigt respektive ofarligt?

“Gift” betyder att något “i låg koncentration påverkar en organism på ett potentiellt skadligt sätt” enligt Wikipedia. Detta är den gängse definitionen. Aktut toxicitet mäts genom LD50-doser, alltså den dos av ett ämne som krävs för att 50% av försöksdjuren man testar det på ska dö (“lethal dose 50”). Man använder det eftersom det gör olika substanser direkt jämförbara på ett kvantitativt sätt.

Det man sedan kan prata om är ökad risk för sjukdomar till följd av exponering eller intag av ett visst ämne. Här tycker jag att många som uttalar sig om gift/giftfritt inte har förstått hur riskbedömning går till.

Som kemist måste du göra en enskild säkerhetsbedömning inför varje experiment du sätter upp. När man gjort ett antal förstår man att proportioner är viktiga. Det måste skrivas att något har vissa bieffekter, vare sig i låg dos eller hög. Det betyder inte att du kommer drabbas av dem så fort du kommer i kontakt med substansen, utan handlar om mängd och exponeringens tidsrymd. Magkänsla för vad som är “mycket” eller “lång tid” funkar tyvärr inte att gå på. “Det känns inte bra” räcker inte som evidens.

Man drar en skarp gräns mellan det som är “säkert”, “naturligt” och det som är “giftigt”, ofta benämnt “kemikalier”. Varför är t ex ett grundämne, som man inte specifierar någon förening för (t ex “aluminium”) otänkbart att använda i en produkt (deo) men helt okej i en annan (smink)? Jag misstänker att det är för att det då heter “mica” och helt enkelt inte har aluminium i namnet.

Är gift det som är skadligt för mig eller också för miljön?

I sammanhanget måste vi också skilja på vad som är giftigt för människor och andra organismer, eftersom detta ofta blandas hej vilt. Jag läste ett inlägg senast i förra veckan där någon hävdade att zinkpasta var giftfritt. Samma person hade bara några dagar tidigare pratat om hur farligt silverföreningar är att släppa ut i miljön. Zinkoxid, som zinkpasta innehåller, är ofarligt för människor (förutom zink i hög dos, då det orsakar kopparbrist. Återigen – mängd är avgörande) men är betydligt mer giftigt för vattenlevande organismer, precis som silver (om än inte alls lika giftigt). Att peka ut det ena som fullständigt livsfarligt och det andra som “giftfritt” blir ganska märkligt. Detta är för övrigt ett stort problem eftersom både zinkoxid och titanoxid används i “ekologisk” solkräm, som hamnar i hav och sjöar när man badar. Inte akut giftigt i små mängder, men skriv i alla fall att det inte är problemfritt.

Om förtroende, ansvar och rädsla

Det har pratats en del om ansvar på sociala medier på senaste tiden. Maria Soxbo och Johanna Nilsson har pratat om det ansvar man har som influencer med många följare och högt förtroendekapital att inte bidra till att sabba klimatet. Jag är helt enig med dem. Här till vad som stör mig: människor som har otroligt många följare och stort företroendekapital, men utan någon djupare kunskap, som varken är toxikologer, läkare eller miljövetare, och som uppenbarligen inte gjort sin research säger till andra vad som är och inte är giftigt. Vad krävs för underlag för att säga det till tusentals människor? Vad hänvisar man till? Och om man gör det i egenskap av lekman – varför hävda något sådant alls? Det är som vaccinmotståndare som säger “jag är ju inte läkare men vaccin ÄR skadligt och jag tycker verkligen ni ska ta det till er”.

Detta gör mig helt ärligt helt tokig. Om folk visste hur mycket gift de satte i sig bara genom att leva.  Gillar man verkligen inte gift borde man flytta ut på landet bums. Att bo i stan är mycket värre för ens hälsa statistiskt sett än att använda “kemikalier”. Man bör också sluta steka sin mat och äta chips pga all akrylamid, som man skulle sky som pesten om fanns i en hudprodukt. Om man dricker alkohol kan man lika gärna lägga ner. Det om något orsakar skada.

Vad värre är, är att hävda att något inte är gift när det faktiskt är det. Detta är fallet t ex med zinkpasta, men också med mycket annat.

Att prata om gift är att leka med människors rädsla, för deras egen och för deras barns hälsa. Det finns enorm psykologisk kraft i det. Man får jättegärna ha som hobby att göra egna hudvårds- och städprodukter. Men snälla kolla upp noga om det ens är bättre. Fråga en expert. Hittar du inga belägg för att så skulle vara fallet – uppmuntra ingen annan att göra det.

Checklista för informationsspridning

Här kommer en checklista innan du postar något om gift, eller hävdar något över huvud taget:

– Vad har du för källa? Kan du bekräfta påståendet genom flera?

– Googla det motsatta påståendet noga. Googla flera fraser där du kan hitta mer info för om det finns motstridande argument. Varför finns detta? Vilka väljer du att lita på och varför? Är ditt ursprungliga meddelande fortfarande rimligt efter detta? Om du fortfarande tycker det verkar rimligt men inte vet säkert – säg det. Låt inte tvärsäker om du inte är det.

– Förstå din makt. Inse att folk lyssnar på det du säger och kommer agera efter det och sprida informationen. Har du stort förtroendekapital? Många följare? Kan du stå för det du säger? Är du så säker på det att du kan garantera att andra inte agerar i ovisshet eller på fel information, att de inte skadar sig själva, andra eller miljön pga det du säger? Du har ett stort ansvar i detta. 

– Framgår din kompetens i ämnet? Har du klargjort för folk vad du har för utbildning, varför de bör eller inte bör lyssna på dig? Är du amatör? Säg det. Förklara hur du tillskansat dig din kunskapen och hur ingående förståelse du har.

– Rätta dig själv om du har fel. Ändra inte bara originalinlägget utan lägg ut ett nytt om att informationen var fel. Detta kräver ett stort mått av ödmjukhet, men är så fruktansvärt viktigt. Transparens är allt. Vi behöver mindre felaktig fakta, inte mer.

– Hänvisa till dina källor. Om inte – spara dem i alla fall så att du kan presentera dem om någon ber om dem.

Bästa bloggtipset och favoritörhängena

Lund hade celebert besök förra veckan. Johanna Nilsson som bloggar på fantastiska Slowfashion.nu – Internets guldgruva om man gillar mode och hållbarhet – kom och föreläste.

Jag lärde mig massa nytt under den timma Johanna talade, trots att jag jobbat med hållbar konsumtion länge nu. Rekommenderar varmt hennes blogg, bok och podd. Klicka in direkt! 

Under en övning på föreläsningen fick vi fundera över vilket som är vårt bästa plagg. Förutom min bästa kjol (som nu faller i bitar så jag inte kan ha den) är de här örhängena mina favoriter i garderoben (eller vad man ska säga). 40 kr på Röda korset 2013. Känner mig bäst i världen och supersnygg när jag har dem.

De är dock väldigt trasiga nu, och jag har… tejpat dom? Och under tejpen har de nu börjat rosta… Ber en bön varje gång jag sätter på dem att de ska hålla, bara denna dagen också. SÅ detta är veckans projekt att fixa. Det ska lödas! Första gången sen jag var 15. HEH.

Foto: Olof Åström

Allt jag har på mig här är plagg jag verkligen älskar och har så många minnen med. Allt köpt second hand utom tröjan som jag köpte ny 2007.

Vilket är ditt bästa plagg? Har du några speciella minnen då du burit det? Dela gärna med dig i kommentarerna – tycker det är så himla kul att höra sånt!

Tack för att du läste! Ha det så bra tills nästa gång!

Vad kan man laga?

Hej på er! Har ni haft en bra helg?

Jag vill passa på att rikta ett jättetack till er för den enorma respons jag fått sen jag drog igång bloggen! Så många har hört av sig och gillat och delat och berättat att de gillar idéen. Det gör mig själaglad och känns så roligt att fler än jag verkar tycka det är kul att själv kunna fixa sina saker. TACK! <3

Min helg har varit helt fantastisk. Jag har tillbringat den på konferens i Malmö med något som kallas Omställningsnätverket. Omställningsnätverket är en bred rörelse som strävar efter att på olika sätt skapa ett hållbart samhälle, med mycket fokus på en levande landsbygd, självförsörjning och personlig hållbarhet. Att vi måste ta hand om oss själva så väl som vår omvärld. Sällan har jag träffat människor med så mycket kreativitet, intelligens, nyfikenhet och driv!

Under konferensen pratade jag mycket med människor om vad det innebär att laga, att fixa och reparera. Lagning skulle kunna appliceras på så mycket, och att utforska det är också en tanke och en önskan jag har med den här bloggen.

Ofta är det är inte bara prylar som vi pratar om att laga. Det finns initiativ med namn som “Fixa naturen”, där naturen ses lite som något som gått sönder, som ska repareras (av oss). Vi talar om människor som haft en tuff period eller uppväxt, som går igenom svårigheter som sorg, depression eller utbrändhet som “trasiga”. Men är de det? Ska de i så fall lagas eller fixas? Hur, och när?

Hur är lagning och läkning relaterat? Är det skillnad mellan ett brutet ben och ett brustet hjärta? Vad innebär “reparation” och vad vinner eller förlorar man på att se på en process som just det?

Är helt och funktionsdugligt alltid att sträva efter, eller kan vissa saker få vara kantstötta och sönder?

Om detta har många tankar väckts, inte minst under helgen. Jag hoppas kunna dela dem med er i lite mer strukturerad form snart. I veckan ska jag förhoppningsvis ge mig på att räta ut veck i läderskor, rädda en bok som hamnat i vatten och såklart avslöja hur man tacklar svettfläckar. 😉

Vad har du för tankar om lagning? Vad tycker du att man kan laga? Ska vissa saker få förbli lite nötta eller inte?

Tack för att ni läste! Ha det så bra!