Laga en brödrost

Hej allihop!

I fredags brast mitt tålamod efter en slitsam vecka. Jag rafsade ihop mina saker och slängde på ett tåg hem till morsan och farsan. Har hängt med kompis, gosat katt och häst, lekt med syskonbarn och skådat fågel.

Väl i Växjö visade det sig att brödrosten var sönder. Handtaget ville liksom inte stanna nere när man tryckte ner det. Perfekt.

  1. Nu sku det lagas. Jag började med att skruva loss bakstycket på rosten genom att lossa de fyra skruvar i hörnen det satt fast med. 

2. Sen visade det sig att det lilla handtaget var fastlimmat så att man inte kunde få av kåpan?? Så jävla dumt. Jag orkar inte. Mer om varför saker limmas, om prylars livslängd och planerat åldrande kommer inom kort! Men nu blev till att ta fram en liten såg.

Så.

3. När kåpan var av blev problemet snabbt tydligt. Det låg en präktig hög av smulor på elektromagneten som håller spaken nere (metallisk, randig kvadrat på bilden), så att kontakten inte blev tillräcklig. Sopade väck smulor = fungerande brödrost!!

Sen var det bara att skruva fast kåpan igen. Klart!

Förra veckan gästade jag Hållbarhetsgäris instagramkonto förresten! Superbra konto – in och följ för att läsa mina funderingar om konsumtion, natur, och engagemang, och för hållbarhetstankar och -tips från andra kloka personer.

Imorgon gör jag även podcast-debut i den helt fantastiska podcasten Steg för steg – Inspiration för en hållbar livsstil med Tess Waltenburg! Avsnittet hittar ni här. Så otroligt kul att få vara med. Tess är dessutom världens mysigaste, roligaste person. Tänk att få göra sånt här va?!

Tack för att ni läste! ♥

Laga örhängen med lödning

Mina bästa örhängen har vart sönder i åratal nu. Ser ni den patetiska tejpbiten jag tryckt dit för att hålla ihop dem? De har dessutom börjat rosta under… Men nu ska de lagas!

Ser ni rosten som grott under tejpen? Är inte helt nöjd med detta…

Då de två metallskivorna lossnat från varann tänkte jag att jag skulle löda ihop dem. Efterlyste på Facebook efter lödkolv och upptäckte att i runda slängar alla äger en. Lödning används annars mest för att få fast komponenter på kretskort, eller till elektronik i övrigt.

Skillnaden mellan att löda och svetsa är att när man löder tillsätter man material (s k lod, lödtenn, kan bestå av olika sorters metaller) för att sammanfoga två bitar metall. När man svetsar sammansmälter man metallen i själva bitarna och får på så sätt ihop dem.

Jag använde två klädnypor till att klämma ihop skivorna medan jag lödde. Det vore ljug att säga att det här var lätt eftersom det var en så smal yta jag skulle få fast lödtennet på och örhängena ständigt välte. Men efter att ha rutit runt femtio svordomar och joxat en stund hade de återfått sin forna glans. Hurra!!!

OBS! Nu lödde jag bara en liten stund, men om du ska löda mycket, se till att ha ordentlig ventilation eftersom lödtenn inte är supernyttigt att andas in (olika beroende på vilka metaller det innehåller).

Jag älskar att vara beroende

Jag äger ganska få saker. Gillar inte att hamstra, rensar ut sånt jag inte behöver regelbundet. Att inte äga mycket gör människor i min omgivning oumbärliga för mig.

Behöver jag nåt får jag låna. Och kollektivt har vi så mycket – gonna go out on a limb och säga “allt.” Testa att göra en efterlysning hos dina Facebookvänner av nån obskyr pryl och se vad som kommer upp – det är inte klokt vad folk sitter och trycker på. Varför ska vi alla ha samma saker som vi utslaget på ett år kanske använder det en kvart, eller till och med tre dagar? Om vi köper något och använder sagda sak nån gång om året, hur mycket betalar vi egentligen per gång vi använder den? Mitt sämsta köp någonsin var en chokladfontän jag köpte för 500 kr, för några år sen när jag inte alls tänkte som nu. Har använt den två gånger, vilket innebär att jag betalade 250 kr per gång. Sjukt ovärt.

Behövde lödkolv och efterlyste på facebook – visade sig att typ ALLA har en?! What? Min vän Claes som är till höger på bilden nedan hade två så jag fick en! <3

Det bästa med att inte ha själv

Att kunna köpa sig till tjänster och saker och sällan behöva någon annan gör en mer isolerad, tror jag. Jag tror att vi mår bra av att vara beroende av varandras försorg. Vara tvugna att dela med oss och ta emot av tid, hjälp, prylar. Vi är flockdjur, gjorda för att leva tillsammans och ta hand om varann. Och jag lovar, folk blir glada av att låna ut, när de får göra en glad och bli översköljda med tacksamhet (för tacksam blir man!). Många tycker det känns roligt att deras grunkor som annars bara ligger kommer till användning.

Här går vi och bär på en humlestång vi skulle hjälpa en kompis att resa. Ser glad ut för jag ännu inte insett hur svårt det kommer bli att få upp den

För mig finns ett sista skäl till att jag inte vill ha saker med väldigt specifika syften. Färdiga lösningar och tjänster får min kreativitet att praktiskt taget dö, för jag slipper tänka. Men jag vill ju tvärt om öva på att lösa problem själv! Med små medel och mycket fantasi – och det gör man bra när man lider brist. Nöden är uppfinningarnas moder osv. De gånger jag inte kan själv vill jag få hjälp. Istället för att sticka och köpa prylar och specifika verktyg som behövs i stunden ringer jag en vän. Min bästa livlina.

Laga ditt cykellyse!

Cykellyse är ett ypperligt skydd och livförsäkring. Vi tror att vi syns, men det gör vi verkligen inte – och på cykel kan det gå undan. Det ger andra en chans att ta hänsyn till dig, och gör samspel på gatorna ca tusen gånger lättare. Problemet med dem är att de lätt går sönder eftersom de sitter på nåt som ständigt skakar, skumpar och rycker.

Såhär ser min cykel ut. När ett lyse går sönder sätter jag på ett nytt, och när det går sönder – ja ni fattar. Men nu ska det bli ändring. 

Tidsåtgång: mindre än 10 min.
Jobbighetsgrad: Inte jobbigt.

Jag började med att skruva av lyset. Lite lurigt att nå med en skiftnyckel (har bara en stor), så jag använde jag en hylsnyckel (översta verktyget) för att lossa muttrarna som håller fast det på cykeln.

Sen gjorde jag en idiotgrej. Jag har lagat samma sak på min pappas cykel, och då fanns en liten skruv som höll ihop fram och bakstycke på lyset, men jag bara SÅG inte det på denna först (pga är… blind?)? Så höll på att slita av mina naglar när jag skulle få isär den haha? 

Sen såg jag. Skruvade isär med phillipskruvmejsel (sån med ett kryss i) av lämplig storlek.

Ser ni att den där lika spiralen till vänster har hoppat loss? Jag har lagat tre lysen nu, och detta har varit problemet för samtliga. Det är bara att peta in den:

Nu funkar den! På ett annat lyse jag lagade var det inte en spiral, utan en liten metallplatta, som var betydligt svårare att hålla på plats. Satte ett par tejpbitar på den. Kirrat. Sen: skruva på framstycket igen, och sätt fast på din cykel. Färdigt!

Jag var glad även om det inte syns

Säker cykling is love. Ut och skruva! Tack för att ni läste!

Vi måste tala om giftfritt

Det här inlägget har jag funderat på många månar. Detta är något som sakta grävt fram en bekymmersrynka mellan ögonbrynen, men det var först när jag började peka ut uppenbara faktafel och blev kallad gnällspik, självutnämnd expert och hater som proppen gick. Så här kommer det.

En av de stora trenderna på senare år har varit den om giftfri mat, giftfria kläder och kosmetika. Badrumsskåp och skafferier har gått genom skärselden för att komma ut, rena, jungfruliga, “kemikaliefria” på andra sidan. Städprodukter och teflonpannor i drivor har slängts.

Detta är något jag också höll på med för många år sen, så jag förstår verkligen känslan av skräck när något man trodde var säkert plötsligt ter sig livsfarligt. Jag läste böcker, ekobloggar och slängde utan nåd allt jag trodde skulle skada mig eller miljön. Tills jag blev kemist. Tills jag läste på ordentligt och satte mig in i ämnet. Insåg hur skev bild man som lekman får och hur mycket ens intuition och rädslor bedrar en.

Det är inte ens eget fel, men man måste vara uppmärksam på vilken sort information man tar till sig och vem som är avsändaren. Är det en annan amatör, eller faktiskt en expert som har förståelse för samband som inte är uppenbara? Det kan kännas tryggare, skönare att lyssna på någon som är som en själv – en vanlig person. Men man måste inse att det olyckligvis blir lite av en blind som leder en lam.

Gift – definitionen

Så vad betyder giftfritt egentligen? Vilka substanser är okej, och varför? Och vilken kompetens har de som hävdar att något är giftigt respektive ofarligt?

“Gift” betyder att något “i låg koncentration påverkar en organism på ett potentiellt skadligt sätt” enligt Wikipedia. Detta är den gängse definitionen. Aktut toxicitet mäts genom LD50-doser, alltså den dos av ett ämne som krävs för att 50% av försöksdjuren man testar det på ska dö (“lethal dose 50”). Man använder det eftersom det gör olika substanser direkt jämförbara på ett kvantitativt sätt.

Det man sedan kan prata om är ökad risk för sjukdomar till följd av exponering eller intag av ett visst ämne. Här tycker jag att många som uttalar sig om gift/giftfritt inte har förstått hur riskbedömning går till.

Som kemist måste du göra en enskild säkerhetsbedömning inför varje experiment du sätter upp. När man gjort ett antal förstår man att proportioner är viktiga. Det måste skrivas att något har vissa bieffekter, vare sig i låg dos eller hög. Det betyder inte att du kommer drabbas av dem så fort du kommer i kontakt med substansen, utan handlar om mängd och exponeringens tidsrymd. Magkänsla för vad som är “mycket” eller “lång tid” funkar tyvärr inte att gå på. “Det känns inte bra” räcker inte som evidens.

Man drar en skarp gräns mellan det som är “säkert”, “naturligt” och det som är “giftigt”, ofta benämnt “kemikalier”. Varför är t ex ett grundämne, som man inte specifierar någon förening för (t ex “aluminium”) otänkbart att använda i en produkt (deo) men helt okej i en annan (smink)? Jag misstänker att det är för att det då heter “mica” och helt enkelt inte har aluminium i namnet.

Är gift det som är skadligt för mig eller också för miljön?

I sammanhanget måste vi också skilja på vad som är giftigt för människor och andra organismer, eftersom detta ofta blandas hej vilt. Jag läste ett inlägg senast i förra veckan där någon hävdade att zinkpasta var giftfritt. Samma person hade bara några dagar tidigare pratat om hur farligt silverföreningar är att släppa ut i miljön. Zinkoxid, som zinkpasta innehåller, är ofarligt för människor (förutom zink i hög dos, då det orsakar kopparbrist. Återigen – mängd är avgörande) men är betydligt mer giftigt för vattenlevande organismer, precis som silver (om än inte alls lika giftigt). Att peka ut det ena som fullständigt livsfarligt och det andra som “giftfritt” blir ganska märkligt. Detta är för övrigt ett stort problem eftersom både zinkoxid och titanoxid används i “ekologisk” solkräm, som hamnar i hav och sjöar när man badar. Inte akut giftigt i små mängder, men skriv i alla fall att det inte är problemfritt.

Om förtroende, ansvar och rädsla

Det har pratats en del om ansvar på sociala medier på senaste tiden. Maria Soxbo och Johanna Nilsson har pratat om det ansvar man har som influencer med många följare och högt förtroendekapital att inte bidra till att sabba klimatet. Jag är helt enig med dem. Här till vad som stör mig: människor som har otroligt många följare och stort företroendekapital, men utan någon djupare kunskap, som varken är toxikologer, läkare eller miljövetare, och som uppenbarligen inte gjort sin research säger till andra vad som är och inte är giftigt. Vad krävs för underlag för att säga det till tusentals människor? Vad hänvisar man till? Och om man gör det i egenskap av lekman – varför hävda något sådant alls? Det är som vaccinmotståndare som säger “jag är ju inte läkare men vaccin ÄR skadligt och jag tycker verkligen ni ska ta det till er”.

Detta gör mig helt ärligt helt tokig. Om folk visste hur mycket gift de satte i sig bara genom att leva.  Gillar man verkligen inte gift borde man flytta ut på landet bums. Att bo i stan är mycket värre för ens hälsa statistiskt sett än att använda “kemikalier”. Man bör också sluta steka sin mat och äta chips pga all akrylamid, som man skulle sky som pesten om fanns i en hudprodukt. Om man dricker alkohol kan man lika gärna lägga ner. Det om något orsakar skada.

Vad värre är, är att hävda att något inte är gift när det faktiskt är det. Detta är fallet t ex med zinkpasta, men också med mycket annat.

Att prata om gift är att leka med människors rädsla, för deras egen och för deras barns hälsa. Det finns enorm psykologisk kraft i det. Man får jättegärna ha som hobby att göra egna hudvårds- och städprodukter. Men snälla kolla upp noga om det ens är bättre. Fråga en expert. Hittar du inga belägg för att så skulle vara fallet – uppmuntra ingen annan att göra det.

Checklista för informationsspridning

Här kommer en checklista innan du postar något om gift, eller hävdar något över huvud taget:

– Vad har du för källa? Kan du bekräfta påståendet genom flera?

– Googla det motsatta påståendet noga. Googla flera fraser där du kan hitta mer info för om det finns motstridande argument. Varför finns detta? Vilka väljer du att lita på och varför? Är ditt ursprungliga meddelande fortfarande rimligt efter detta? Om du fortfarande tycker det verkar rimligt men inte vet säkert – säg det. Låt inte tvärsäker om du inte är det.

– Förstå din makt. Inse att folk lyssnar på det du säger och kommer agera efter det och sprida informationen. Har du stort förtroendekapital? Många följare? Kan du stå för det du säger? Är du så säker på det att du kan garantera att andra inte agerar i ovisshet eller på fel information, att de inte skadar sig själva, andra eller miljön pga det du säger? Du har ett stort ansvar i detta. 

– Framgår din kompetens i ämnet? Har du klargjort för folk vad du har för utbildning, varför de bör eller inte bör lyssna på dig? Är du amatör? Säg det. Förklara hur du tillskansat dig din kunskapen och hur ingående förståelse du har.

– Rätta dig själv om du har fel. Ändra inte bara originalinlägget utan lägg ut ett nytt om att informationen var fel. Detta kräver ett stort mått av ödmjukhet, men är så fruktansvärt viktigt. Transparens är allt. Vi behöver mindre felaktig fakta, inte mer.

– Hänvisa till dina källor. Om inte – spara dem i alla fall så att du kan presentera dem om någon ber om dem.

Såhär tar du bort noppror

Ni som läst mitt förra inlägg vet nu varför noppror uppkommer och vilka egenskaper hos tyget som påverkar detta. Nu ska vi ta bort dom!!!

Detta gör vi med en vanlig rakhyvel. Man skär helt enkelt loss dem från tyget. Beroende på vad det är för tyg är det olika svårt, och olika lämpligt. Nopprorna på syntenttyger kommer vara svårare att få bort än på tyg gjort av naturfibrer. Det är också viktigt att inte göra detta på för tunt tyg då man riskerar att skära sönder det. Även om tyget inte är supertunt – ta det försiktigt. Man kan skära sönder tyget om man går ut för hårt.

En liten instruktionsvideo finns här – om ni vill ha lite bakgrund till nopprorna och se hur ylle och syntettyg skiljer sig åt när de använts på samma sätt, scrolla till början!

Före:

Efter:

Beroende på hur vasst rakbladet är, och hur hårt nopprorna sitter tar det olika lång tid. Här fick jag helt ärligt hålla på ett litet tag pga ganska slö rakhyvel.

Trevlig rakning!

4 egenskaper som gör tyg nopprigt

Noppror. De är ett gissel. Vi har rätt bra intuitiv känsla för vilka sorters plagg och tyger som nopprar. Koftor – ja. Jeans – nej. Men varför? Vad gör att vissa material nopprar mer än andra? Och hur får man bort dem? Nu reder vi ut.

Varför får tyg noppror?

Tyg är gjort av garn, i sin tur gjort av tvinnade textilfibrer. När textilfibrerna sliter sig loss ur garnet och letar sig upp till tygets yta hakar de fast i varandra, vilket får en slags snöbollseffekt och… noppror.

Oklart varför jag ser så glad ut när jag står här med min noppriga favvotröja.

Beroende på olika fysikaliska faktorer och egenskaper hos dels fibrerna, garnet ,och tyget i stort sker detta olika mycket. För att vi senare ska förstå hur man kan ta bort noppror och varför det funkar olika bra på olika tyg, samt hur man väljer plagg som inte får noppror går vi igenom grunderna först.

Typ av textilfibrer

Eftersom noppror uppstår när fibrer smiter ur garnet, har kortare textilfibrer större risk att noppra än längre. Ungefär som mitt hår har gjort på bilden ovan.

På samma sätt nopprar svagare fibrer enklare än starka. Syntetiska fibrer som polyester, är väldigt starka jämfört med bomull eller ull. Dock är de inte immuna mot att trasas sönder, och när de väl bildat noppror slits de inte av till skillnad från på ylle, utan sitter hårt i tyget. Ylle nopprar alltså mer, men eftersom nopprorna lossnar kontinuerligt blir problemet inte lika allvarligt som för syntentmaterial, där de sitter som berget.

Grått  – ylle, blått – syntet-bomullsmix. Mer noppror på syntetmaterialet.

Stickat vs vävt

Tyg kan vara antingen stickat eller vävt. Eftersom stickat tyg exponerar en större yta av garnet mot omgivningen bidrar detta till att risken för att noppror ska bildas ökar. Stickat = mer nopprigt än vävt.

Tygets tjocklek

Mer kompakt, tyngre tyg nopprar mindre än tunt, löst tyg (om man håller andra parametrar, som fibertyp konstanta). Detta för att mindre yta är exponerat mot utsidan, men också för att rörelsen av garn mot varandra, vilket gör att fibrar går sönder och lämnar garnet, blir mindre om tyget är mer kompakt.

Löst tvinnat garn

Ju lösare garnet är tvinnat, desto större är risken att fibrerna slits loss ur garnet och letar sig upp till tygets yta. Hur många varv garnet i tyget är tvinnat har därför betydelse för hur lätt tyget nopprar. Är det tighta trådar eller lösa, ulliga testar? Det senare kommer noppra mer.

Så hur blir jag av med fanskapet? Jag vill ju använda mina favvokläder! Detta i nästa del om noppror – snart i en webbläsare nära dig. Tack för att du läste! Ha det fint till nästa gång. ♡

Foto: Olof Åström